Champagne Fötter

Champagne Fötter er produceret af Anna Kruse.
Du får her teksterne (lyrik) til CD’en Champagne Fötter

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord…
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden…
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Farliga drömmar

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en rök och de kunna förskingras –
Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en rök och de kunna förskingras –
de äro farliga och kunna bestå.

Har du skådat dina drömmar i ögonen:
de äro sjuka och förstå ingenting –
Har du skådat dina drömmar i ögonen:
de äro sjuka och förstå ingenting –

de hava endast sina egna tankar.

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en osanning, de borde gå –
Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en osanning, de borde gå –

de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Fångenskap

Fången, fången … jag vill slita mina bojor.
Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.
Mina avgrunder, vad frågar jag efter er,
I förtjänen intet namn. 

Brons fogar sig till brons och blir en människa,
och människan går med järn i sitt hjärta.
Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan av blixtrarnas gud?
I förtjänen intet namn.

Jag kastar mitt hjärta på vägen,
må gamarna dela det
Jag kastar mitt hjärta på vägen
– fullmånen föder mig ett nytt.

Månen

Vad allting som är dött är underbart och outsägligt: ett dött blad och en död människa och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord är dödens bana.

Och månen spinner sin underbara väv, den blommor älska,
och månen spinner sitt sagolika nät kring allt som lever.
Och månens skära mejar blommor av i senhöstnätter, och alla blommor vänta på månens kyss i ändlös längtan.

Höst

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp.

Sången på berget

Solen gick ned över havets skum
och stranden sov
och uppe på bergen stod någon och
sjöng…

När orden föllo i vattnet voro de döda…
Och sången försvann bakom tallarna och
skymningen förde den med sig. När allt var tyst

När allt var tyst,
tänkte jag blott att där låg
hjärteblod på den kvällskumma klippan,

jag anade dunkelt att sången var
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

Skum

Livets champagne
pärlande dricka vi
lätta som skum
genomskinliga
champagnehjärtan…
Champagneögon –
himlen blinkar er löften till
Champagnefötter –
gån efter stjärnan
Champagneandar
glaset hänrycks i eder hand!

En fången fågel

En fågel satt fången i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Smäktande rosor lovade vällust och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten by högt uppe i bergen,
där solen är konung och tystnaden drottning
och där karga små blommor i lysande färger
vittna om livet, som trotsar och består.

Den väntande själen

Jag är allena bland träden vid sjön,
jag lever i vänskap med strandens gamla granar
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.
Allena ligger jag och väntar,
ingen människa har jag sett gå förbi.
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,
bittra slingerväxter krypa i min famn,
jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

Skogssjön

Jag var allena på solig strand vid skogens blekblå sjö,
på himlen flöt ett enda moln 
och på vattnet en enda ö.
Den mogna sommarens sötma dröp i pärlor från varje träd

och i mitt öppnade hjärta rann en liten droppe ned

Offrets timme

Hör klockan slår.
Det är offrets timme.
Klockan slår.
Vad skall du offra ännu mer?
Du ligger ren på offerbord
sen många år.
Att ligga själv på offerbord
är intet kval.
Vem skall du ännu offra?
Du älskar än, du älskar än,
säg intet mer.

Du gav ju hela jorden bort,
på himmelsvägar lärde du dig gå.
I din hand är rosen död,
vinden rör ej din kind.
Vem offrar du ännu?
När timmen slår,
skall du besvara denna fråga:
då träffar du ditt val
med liv och död som vittnen.

Nordisk vår

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Stjärnorna

När natten kommer står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Kväll

Jag vill ej höra den sorgsna sagan skogen berättar.
Det viskar ännu länge mellan granarna, det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.

Kom ut på vägen. Där möter oss ingen. Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt
och ser sig länge om efter solens sken.

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland…

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, har du nånsin i längtan vid gallret stått och sett hur på drömmande stigar kvällen förtonat i blått?
Var det icke en försmak av ogråtna tårar som liksom en eld på din tunga brann, när över vägar du aldrig gått en blodröd sol försvann?

Jag tror på min syster

Jag går i öknen
och sätter mig ensam på berget,
på djävulens sten,
där sorgerna vänta
sen tusen år.
sen tusende år
Jag har en syster.

Älvorna vävde hennes silkeskläder,
månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst..
Hon var skön – att åtrås av gudar.

O denna syster…
Skulle vi icke berätta
sagor för varandra,
I tusende år
oändliga sagor,
tills en gång
gryningen bryter in –
vår nya gryning.

Älvorna vävde hennes silkeskläder,
månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst…
Hon var skön – att åtrås av gudar.

Min syster…
Hon har förrått mig?
Bär hon dolken vid barmen – den lättfotade?
Svara mig – skrattande öga.
Nej, nej, tusen gånger nej!
Jag tror det icke,
Jag tror det icke
om änglarna

Älvorna vävde hennes silkeskläder,
månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst…
Hon var skön – att åtrås av gudar.

Skymning

Natten kommer
stor i sitt ulliga skägg
och ler ett helt leende
åt det halvt beslöjade.
Oformligt jättelikt
ur de stumma syrenerna
växer i skymningen
parkens kontur.

De täcka syrenerna
hava sömniga öron,
de drömma att solen
stiger ned på jorden…
Vad kan en drömlik skymning mot alla
vakna tankar
som osedda stjäla sig förbi…

Berlingske

* * * * *

”Man bliver man fascineret af den fuldkomne kombination af sang og musik.”

BT

* * * * *

… tæt greb om hjertet …

Politiken

* * * *

… kæler for ordene …

Gaffa

* * * * *

… nær et mesterværk.

Kontakt / book

 

Her kan du også kontakte mig hvis det drejer sig om Teambuilding, Stemmeundervisning eller Speak opgaver. Læs mere her

 

Ring til mig på 26 74 23 56, mail eller brug formularen